Det är lite känslan just nu.

Mitt förra inlägg var fyllt av pepp. Tillbaka från förkylning. Peppad på löpning. Peppad på simning. Peppad på styrketräning. Peppad på det mesta.

Och givetvis åker jag på sjukdom igen. Och inte vad som helst utan tada…ryggskott! Av allt. Om någon har sett en relativt ung herre hasa fram längs Stockholms gator de senaste två veckorna så vet ni vem det är nu. Undertecknad. Att få ryggskott är ungefär lika tråkigt som det låter och det gör ungefär dubbelt så ont mot vad som skulle kunna vara rimligt. Man ser ovärdig ut när man går och kommer på nya svordomar så fort man måste röra på sig. Fick raskt tid hos en naprapat och det var räddningen. Förra måndagen fick jag till och med simma och i fredags fick jag äntligen lov att försiktigt börja springa lite igen. Max 15 minuter åt gången första veckan men ändå – 15 min!

Trodde jag.

Nu sitter jag här och snörvlar på jobbet. Suck.
Sammanlagt har jag sprungit lika mycket i Oktober och November som jag gjorde under en månad i juli i somras. Den här hösten har inte blivit som jag tänkt mig. Det har blivit mer mental träning så att säga.