Det finns något charmigt med simhallar. Och då menar jag inte ur perspektivet att det är charmigt som ett pittoreskt hus på den italienska landsbygden utan snarare charmigt i termer av att det är ett ställe där folk från hela samhället kan mötas och vara relativt lika. Det vill säga nakna. För i simhallar finns det den typen av människor som på ett obehindrat sätt rör sig nakna. Som om att det inte spelar någon roll att man för stunden står i kostymen som man föddes i så att säga. Obrytt slänger upp ena benet på en stol och demonstrativt stretchar höftböjaren samtidigt som de låter das klockenspiel så att säga spela väldigt fritt på hela tonskalan. Gubbar (det är bara gubbar) som diskuterar livets problem i bara mässingen och inte tycks bry sig nämnvärt om det. Det är oklart om någon av dem någonsin simmar eller ej men nakna, det är dom världsmästare på att vara.

I övrigt så simmade jag 1100 meter igår. Med badbyxor på.