Jag har aldrig gillat att gymma. Kanske har det att göra med att i Ed förknippades gymträning med att du var en anabolaknaprande kille som tränade för att slå invandrare. Eftersom min föräldrar inte tyckte att det var en bra sysselsättning så fick jag spela fotboll istället. Så här i efterhand håller jag såklart med om att fotboll var bättre än gym av den anledningen men det har också medfört en viss aversion mot att gymma. (Också mot att rösta mot SD och det är jag tacksam för.)

Men så var det då det här med lönnfetman. Som sakta kommer krypande om man heter Johannes och tror att bara för att man flyttar så behåller man vikten. För sedan Stockholm blev hemma har jag inte riktigt kommit iväg till gymmet. Trots att jag vet att jag borde. Och sprungit har jag gjort fram tills för lite drygt två veckor sedan. Eller rättare sagt tre men jag försöker skarva till det ner till två. Och det räcker tydligen för att man ska bli totalt förslappad. Nu kan det senare ha och göra med att konsumtionsgraden av icke hälsoklassad kost har gått upp i samma proportion som träningen gått ner. Men skam den som ger sig. Jag letade mig till gymmet idag. Elixia. En rakt igenom trevlig upplevelse. Fräscht, bra med yta och riktigt mycket fria vikter och fler TRX-band än det finns barr på vår gran.

Så bra grejer helt enkelt. Vad som inte vad som var bra grejer var min form. Vi kan väl säga att den hade sett bättre dagar. Men skam den som ger sig.