Det var inte utan att det var känslan igår. Innan är det en så bra idé. Det verkar så logiskt. Så briljant. Som om det inte fanns en bättre träningsidé på denna jord. Att dom ska ta hand om en. Se till att man får en trevlig resa. Lagom jobbig. Inte för jobbig.

Jag talar givetvis om att gå på en klass där instruktören vet var man heter. Eller som i det här fallet. Det finns två instruktörer som båda vet vad man heter. Som två hökar som spanar ut över träningssalen. Likt elaka fänrikar när man försökte snika på morgonbraken var dom där. När det var dags för Burpees försökte jag snika till mig lite vila. Direkt var Helena framme och skrek värre än fänrik Persson gjorde när man gjorde banan-armhävningar. Eller när jag tog det bara lite lugnare i en övning och direkt hör Hanna använda hela sin kommandoröst och skrika genom salen ”Kom igen Johannes!” Jag var förvisso glad för gratis reklamen för bloggen men ändå.

Vad jag då tränade? En gammal klassiker. ViPR. Kände mig stark och gick upp en viktklass på själva vajpern. Tog en röd. Klassen var sprillans ny och skitjobbig. Inte jobbig som att ”å det här var jobbigt” utan äckligt jobbig. Min gråa t-shirt fick en mörkare nyans om vi säger så. Efter 30 minuter funderade jag en kort sekund på hur man effektivast avlägsnar sig från en klass på SATS. Fänrikarnas gastande fick mig snabbt att inse att lämna salen troligtvis var att jämställa med att desertera vilket i det här läget förvisso inte skulle medföra ett långt fängelsestraff men däremot allmänt hån fram till jul. Så jag stannade kvar. Och efteråt är det rätt skönt.

Och visst går jag nog nästa vecka igen. Instruktören vet vad jag heter och det finns så många fördelar med det.