Det här kommer bli ett ogenerat hyllningsinlägg till Zwift som även om det låter som hunden som räddas från skomakaren i Alla vi bullerbyn inte alls är en hund utan ett program som kopplar upp mot internetz och låter dig cykla i en virtuell värld. Lite som World of Warcraft men istället för att döda orcher (eh är det dem man dödar i WoW?) så försöker man simma om medelåldersmän som tränar inför Ironman Kalmar. Istället för att samla coins (eller vad man nu gör i WoW) så samlar du Ride On! på Zwift.

Ni fattar konceptet. Uppkopplad träning.

Genialiskt.

Den enkla förklaringen till varför jag tycker det är genialiskt är i grunden ett logistikproblem. Träning är starkt förknippad med logistisk- och få-livet-att-gå-ihop-problem som jag gissar kommer lite som ett brev på posten när det ska jongleras heltidsjobb, hämta-lämna-vabba-kissa-ner-sig och någon form av umgänge som i bästa fall kan liknas vid socialt. Zwift bidrar till att underlätta ekvationen en smula. Att cykla i hemmets lugna vrå möjliggör sena pass efter läggning och bjuder i allmänhet på närhet som få andra saker kan slå. Löpning är såklart lika tillgängligt och kräver ingen transport men att ge sig ut efter att barnet har somnat vore som att be om att socialen ska komma och knacka på dörren. Särskilt eftersom jag antagligen inte skulle kunna låta bli att posta på Instagram om det.

Så nej. Zwift är genialiskt. Praktiskt. Tillgängligt. Och dessutom väldigt roligt. Plus väldigt varmt. Framförallt varmt faktiskt.

Två pass den här veckan. Har kommit en tiondels Vätternrunda. Jag vet inte om det är bra eller dåligt än. Det känns spontant dåligt eftersom jag tycker att jag har cyklat jättelångt. Å andra sidan är det bra att jag har cyklat för det är mer kilometer cyklade än vad det var innan veckan började.

Zwift