Det bär verkligen emot att dra på sig åtta lager kläder och ge sig ut att springa såhär i december. Det är bylsigt. Det är trots alla kläder ändå kallt. Och det enda som egentligen gör att jag släpar mig ifrån kontorsstolen är för att jag vet att jag kommer älska mig själv för det här i maj nästa år. Det är verkligen det enda som får min blekfeta kropp att snöra på sig mina vinterlöpskor och hetsa mig ut längs Djurgårdskanalen. Det är tur att det är en sådan stark drivkraft numera. Annars skulle det vara enkelt att gå tillbaka till default-mode, hoppa över pizzan och omfamna det faktum att McDonalds på Regeringsgatan ligger cirka 37 meter från entrén till det nya kontoret.

Väl ute (alltså för att springa, inte för att gå till Donken) så är det inte så tokigt. Efter att man har fått upp värmen vill säga. Det positiva med att vara kall initialt är förövrigt att första kilometern går fort.

Hetsade runt på lunchen idag eftersom jag hade ett möte jag alls fick bli sen till och tajmade min löpning som vore jag Charles-Ingvar Jönsson. Vände på efter exakt 14 minuter för att precis hinna tillbaka för att duscha och slänga i mig en matbit innan mötet. Tajmat och klart, in i minsta detalj. Föga anade jag när jag la upp min diaboliska plan att den på ett destruktivt sätt skulle förstöras av vad som rimligen är ett sabotageförsök i Rjukan-klass.

Någon hade ockuperat duschen hos oss. Vilket i sig inte är en katastrof men om alla ens kläder ligger där inne, då blir det snabbt klass-1-varning så att säga. Och denna person behagade ockupera duschen i 25 minuter. Så mycket för att leka Charles-Ingvar.

Duschat fick jag tillslut och lite lunch fick jag också i mig även om jag fick stöjda upp den med tre bananer. Så kan det gå ibland.