Min motivation för att gå och simma idag var ungefär lika hög som att jag skulle äta en hamburgare som dragits i grus och trampats på. Och då gillar jag ändå hamburgare. Trött i kroppen. Trött i huvudet. Antingen lätt snuvig pga förkylning eller bara allergisk. Troligtvis det senare. Men likväl.
Men så kommer man ner. Tommy är stökig i omklädningsrummet. Micke har sprungit 15 kuperade kilometer till frukost. Stefan trillar in i morgonrock. Ute på samlingen fipplar Sofia med sin klocka. Johanna undrar varför folk går ner i vattnet via en stege när det går att hoppa i. Och någonstans där börjar det taggas till. När det sedan annonseras att det ska simmas en stege på tid då är det svårt att inte tagga till lite till.
Jag har ingen aning om hur snabb jag var förra året och jag borde kanske ha skrivit ned det. Om jag var med. Jag minns helt ärligt inte. Men. Trots det har jag en känsla av att jag aldrig varit såhär snabb tidigare. Och då hade jag inte den bästa av dagar. Så vad blev det då? I år skriver jag ner skiten. Det är inget att hänga i granen men det är progress.
400m: 6:57
200m: 3:29
100m: 1:38
50m: 42
Bra? För att vara mig – ja! För tre år sedan var det såhär.
De första 400 kändes överlägset bäst och jag simmade stabilt alla 400 meter. Jämt och fint per 100m också. Med insim, avsim och lite småsimningar emellan 1700 solida simmade meter. Och en rätt bra känsla efteråt.
2 Comments
Pingback:
juni 20, 2017 at 11:48 e mPingback:
juli 24, 2017 at 8:15 e m