Ibland när det är jättedåligt väder ute och jag känner för självspäkning ihop med andra människor går jag och springer på SATS. Jag har ett gymkort där som jag under inga omständigheter någonsin kommer sätta mig ner och räkna på eftersom det skulle framkalla så djup ekonomisk ånger att jag skulle få lägga ytterligare ett par tusen på psykologbesök för att bota den uppkomna ångesten.

I alla fall.

Jag drygade ut kalkylen igår genom att faktiskt besöka SATS. Normalt sett går jag till SATS Spårvagnshallarna eftersom det ligger närmast jobbet och man vill ju inte bränna onödiga kalorier på att ta sig långt bort till ett annat gym. Det vore inte ekonomiskt försvarbart när man nu ändå ska slösa pengar på ett dyrt gym. Att inte utnyttja det alltså.
Igår spexade jag till det och gick till Sveavägen. Det vill säga gymmet näst längst bort. Ungeför 500 meter längre bort. Ett äventyr. Lite som en utflykt i skolan. En annan värld.

Där Spårvagnshallarna mest består av korpulenta reklamare består Sveavägen av handelsstudenter som leker affär. Lite som min dotter gör på dagis fast istället för låtsas-kakor så pratar handelsstudenterna om case och sådär. Båda kategorier ungefär lika söta.

Mina intervaller gick lika bra att springa där som på Spårvagnshallarna i alla fall.