Ett sockerfritt kalas, går det?
Vi har en fäbless till vitt mjöl i min familj. Det tar sig inte uttrycket i att vi när vi ses har med oss ett kilo mjöl som vi sitter och gottar oss med, även om det hade varit lustigt i sig. Det vi istället gör är att äta kakor. Like crazy people. Det är nästan så att det är berömt hur mycket (och goda) kakor man får om man kommer hem till oss. Det är inte sju sorters kakor, det är snarare femton sorters kakor.
Men hur gott det än är så ska vi försöka att hålla borta vår illbatting från kakor och godis så länge det bara går. Vi är medvetna om att det här kan bli ett värre slag än Don Quijote vs. väderkvarnarna eller för den delen Modo vs. Leksand men vi tänker ändå försöka. Och vi började typ nu. Eller ja. Inte så att vi har tryckt i henne socker innan heller men när någon fyller år blir det i vårt samhälle ett ganska så att säga sockrigt fokus. Och ett kalas utan socker? Otänkbart! En liten utmaning att anordna ett sockerfritt kalas således. Men i sann Ann Fernholm-anda försökte vi dra ner på sockret. Och nu jävlar får ni hålla i er för nu blir det matbloggande.
Ett sockerfritt kalas
Vi bakade hälsosamma muffins. När jag säger vi så menar jag min sambo. Men jag hejade på väldigt, väldigt bra vill jag tillägga.
Vi gjorde fruktspett. Det är inte så svårt. Man tar ett spett och så trär man på frukt. Det säger sig nästan självt. Men bara nästan.
Något som jag däremot kan ta åt mig äran över är banan-choklad-vanilj-glassen. Som inte är så mycket glass mer än att den är fryst. Tag två bananer. Mosa. Gärna med ett elektroniskt verktyg så du slipper pinsam tärningsvärk i muskler du aldrig tränar annars. Blanda ut med 1/2 msk vaniljpulver och 1 msk kakao. Baam! Glass. Typ.
Ett-åringen mycket nöjd.
