Av och till har jag känt mig som en lungcancerpatient varje morgon ett tag nu. Så efter påskens begivenheter bestämde jag mig för att ta det tok-lugnt en vecka. Ungefär i samma veva kom jag på att det nog är läge att börja äta allergimediciner. Våren är annars för mig ungefär som den är för en biopublik i slutet på Titanic. Ett relativt ovärdigt snörvlande och snyftande med kroppsvätskor som skvätter än hit och än dit som prästens lilla kråka.

Betyder det att jag lagt ner allt? Inte direkt. Jag tjyvade mig ut på ett pass idag. Och jag har gått. Det är det man gör när man är föräldraledig. Går och går och går. I fredags gick jag 15 kilometer på eftermiddagen. Så att jag varit HELT passiv kanske är att ta i. Och jag har kört lite styrka. Styrka som vi ska återkomma till nästa vecka. Nästa vecka när den seriösa träningen inför Axa Fjällmaraton börjar. Hjälp.