Det ska erkännas att 30-kilometers passet i söndags har känts. Nu har jag ännu inte blivit överkörd av en ångvält men i mitt stilla sinne inbillar jag mig att det är en liknande upplevelse. Liknande som i att springa 30 kilometer alltså. Kanske lite värre med 30 kilometer till och med. Det tar ju ändå sin tid att göra det och en ångvält går ju ändå relativt fort. Jämfört md en lång löprunda alltså. Jämför vi ångvälten med en snabb bil som Tesla så går ångvälten inte alls lika snabbt. Men å andra sidan framkallar Teslan inte samma känslor som en ångvält. Huvudpoängen och själva saken jag vill ha fram är att mina ben sett bättre dagar. Eller ja sett och sett det gör man ju med ögonen men benen har känts piggare än de gör nu om vi säger så då.

Igår tvingade jag ändå ut dem på 40 kilometers lugn cykling. Rätt ut i spenaten. Eller slätten som de säger här. Det som folk på Södermalm med romantik i blicken kallar landsbygd. Platt, spannmål och en massa ladugårdar. Idealiskt för cykling. Värsta backarna är fyra meter höga. Passar mig perfekt. Folk är vana att köra långsamt efter traktorer också och blir bara lagom arga på oss stackars cyklister.

Min svåger och jag cyklade ut på något som heter Hindens Rev. En av bygdens stora sevärdheter. En liten udde i Vänern. Dom gillar uddar här. Läckö som är den andra stora sevärdheten ligger också på en udde. Cyklingen var som sagt fin. Glömde äta lunch innan. Och glömde ta med energi ut. Blev skithungrig. Bra motivation för att komma hem snabbt.

Men inte nog med att mina stackars apostlahästar har tvingats cykla – ikväll luftade jag löpskorna igen. Utan visuella hjälpmedel eller tingestar. Alltså ingen synlig GPS. Ingen aning om tempo eller distans. Bara springa en stund. En stund visade sig vara 6,6 kilometer. Benen protesterade en del men inte jättemycket. Med lite övertalning kan de ev. ställa upp på en runda imorgon också.