Del nio av uppochhoppa.se-träningsbloggsutmaning – alla delar kan läsas här.
Vi träffades första gången sommaren 1992. Redan på avstånd såg man dig. Du låg där och utstrålade självsäkerhet. Det var som en aura av glans kring dig. Dina tre vita streck gav dig pondus och attityd. Urkarvad i Herzogenaurach hade du färdats långt men det syntes inte alls på dig. Trots resan hade du en lyster och klar färg. En del klagade på att du kanske visade lite väl mycket. Att din skurning var lite väl tilltagen. Att dina ben var lite för vida. Att det fladdrade en smula för mycket. Men vi brydde oss inte om det du och jag. Det var vi mot världen. Vi spelade Klacksparken ihop. Vi tränade på skånska ihop. Jag glömer dig aldrig. Mina första klar blåa fotbollsshorts.
