Den absolut värsta löprundan som finns är den efter uppehållet. Och eftersom mina bihålor inte behagade att så att säga play-ball utan istället valde att korka igen sig som om de typ vore Essingeleden en lönefredag när alla ska hinna till Ica Maxi för att köpa den sista biten Gruyere i charken så har jag varit tvungen att ta tag i den där värsta löprundan. Och de efterföljande löprundorna också för den delen.

Även om de inte är lika jobbiga som innefattar de ett visst motstånd. Jag skulle önska att jag kunde förmedla något magiskt knep för att få igen ens lekamen efter dylika uppehåll men jag har inget. Det är bara att lida sig igenom skiten. Det är inte kul. Det är inte vackert. Men det blir bra på sikt.

Igår var ett icke-så-vackert pass där det för utomstående antaligen såg ut mer som om jag lufsade än sprang. Som hämtad ur mors lilla Olle. Förutom att i den springer björnen bort. Jag gjorde inte ens det. Men det går så sakteliga framåt istället. Om jag nu bara kan be mina bihålor att stå mig bi. (Applåder, tack.)

(Och eftersom jag inte orkade ta en bild på mitt eländiga löpande så får det bli en från i somras istället.)

Vi säger så. Hej.