Jag börjar verkligen köpa konceptet trycka fram höften i löpning. Jag vet att jag snackat om det tidigare men ändå. Det funkar ta mig tusan. Hjärnan är så simpel att överlista. Var riktigt trött idag efter jobbet (och då menar jag riktigt trött som i att benen egentligen inte alls vill springa) men forcerade mig ändå ut genom dörren med ambitionen att ta ett lugnt ganska kort pass med fokus på den där höften jag begåvats med. Höften som gärna vill att jag visar upp mina bakre delar snarare än de främre. Oklart varför. Troligtvis har gud och evolutionen något med saken att göra.

Hursomhaver tänkte jag trotsa farbror Gud idag och trycka fram höften. Lugnt som sagt. En runda runt Långholmen och en liten avstickare in till Söder. (Här var jag vilse ett tag, Söder är läskigt.) När jag kom hem trodde jag det var fel på mätningen men det verkar stämma. Är det så enkelt att när man fokuserar på en teknisk detalj – då springer benen av sig själv? Ska bara tänka tekniska tankar i så fall.

Hur jag tänker? Börjar passet med att stå rätt upp och ner. Det här den lätta delen. Sedan känna in höften genom att först svanka och seda ntrycka den framåt. Att rörelsen har vissa sexuella liknelser och att man ser ut som ett fån är något man får ta. Jag inbillar mig att det är värt det. Hanna säger att man ska tänka gummiband ifrån revbenen ner till höften för att få rätta känslan. Alltså ett gummiband som drar ihop det partiet lite lagom. Efter att ha känt in det så bara luta sig framåt tills fallreflexen nästan utlöses. Jag tror inte jag behöver förklara att du inte ska falla. Då gör du fel. Det där är känslan jag söker sedan i passet. (Och jag har knyckt det här från Hanna och från boken ”Det perfekta löpsteget”. Plockat ihop det göttigaste så att säga.)