Enligt något ordspråk vars ordalydelse jag inte närmare kommer ihåg så är ett misstag först ett misstag om man gör om det första misstaget så att säga. Alltså att man gör om det misstag man trodde var ett misstag fast kanske utan misstag den här gången. Det är alltså ViPR vi pratar om. Nu går det argumentera mot att det är ett misstag att gå dit. Hela den här bloggen går ut på att jag ska träna och det är de facto det man gör på ViPR. Så kanske var det inget misstag. Att gå dit igen alltså.

Träningsformen var densamma. Men tränaren var ny. Ibland undrar jag vad det är gruppledare på SATS går på. Som studsbollar är dom. Någonstans slänger man ingång dem och sedan studsar dom i 55 minuter samtidigt som dom pratar och skriker. Det senare måste ses som en plusfunktion, har inte träffat studsbollar som gör det.

I torsdags åt jag lunch med min kompis Mårten. Han berättade om hur man skulle njuta av träningen. Att vara i stunden och känna – det här känns ändå rätt gött. Att göra det när man svingar ett PVC-rör överhuvudet är inte omöjligt men den inre harmoni jag letade efter hade svårt att infinna sig. På onsdag när jag tar en cykelrunda lovar jag att leta efter den där harmonin igen Mårten.