Det politisk korrekta idag vore troligtvis att promenera i vårsolen med en röd fana och gasta om att krossa kapitalismen. Det korrekta enligt Hanna är att träna. I fighten PK vs. Hanna råder det inga tvivel om vem som vinner. Således satte jag mig på sadeln idag istället för att gå protesttåg.

Den vanliga vägen upp till Delsjön och sedan eftersom jag kände för att utmana ödet en smula, gena på hästvägen ner till Bohusleden. Hästar gillar inte när man cyklar på deras vägar. Jag gillar å andra sidan inte hästar så det går på ett ut där. Såg inga hästar idag. Det ryktas (höhö) om att dom gick i fronten för vänsterpartiets första maj-tåg. Oavsett – fint att återse södra sjösidan men mindre fint att någon envisats med att lägga grus på skiten. Ett fantastiskt spår med lagom lera, lagom bred och som gjort för att trampa på lite förvandlad till autobahn enligt tysk modell. Trist.

Upp vid Västra Långvattnet och på väg upp ställde jag mig samma fråga som jag alltid ställer mig på väg upp dit. Hur fan är det man cyklar sen? Jag har nog cyklat där ett tiotal gånger genom åren och kommer aldrig ut på samma ställe. Jag skyller mest på tur att jag kommer ut överhuvudtaget.

Inne i skogen är det lätt att bli filosofisk när man cyklar. I efterhand framstår det mindre filosofiskt och mer patetiskt. Inne i skogen fick jag för mig att den perfekta metaforen för livet är cykling. Nu i efterhand känner jag mig lite som en dålig Mia Törnblom-kopia men kanske är livet som en cykeltur. Lite lerigt, upp och ner, goa raksträckor, knixiga partier, gött emellanåt och riktigt grisigt ibland. Ja, som sagt. Det är ok att gå bananas på mig i kommentarerna nedan men filosoferandet tog mig 25,08 km idag i alla fall. En hyfsad andra tur för säsongen.