Inte helt oväntat så hade jag en dejt med Zwift igår. Vi är rätt tighta these days Zwift och jag. I min enfald tänkte jag att jag skulle testa ett nytt intervallpass. Det är förövrigt en funktion som jag älskar med Zwift. Den att det finns färdiga pass att cykla alltså. Alla de jag har kört innan igår har varit jobbiga men ändå resonliga. Och därför tänkte jag som sagt i min enfald att alla pass var sådana. Oh so stupid.

Passet jag valde heter The Wringer. Det lät ballt tyckte jag. Hade jag varit lite smart hade jag googlat vad wringer är.

wringer – a painful, difficult, or tiring experience

Om ett pass är döpt så borde det rimligtvis vara skitjobbigt och det var precis vad det var. Men insåg jag det innan det var försent? Nej. Det såg ut att vara ett relativt trevligt och lagom småjobbigt intervallpass. 12 intervaller á 30 sekunder vila från 2:40 ner till 1:50 mellan varje intervall. Jag hade svårt att trycka upp första intervallen till rätt watt-antal, alltså rätt intensitet och borde i alla fall då fattat att det här skulle bli jobbigt. Gjorde jag det? Nej. Istället tryckte jag på coh tog i för kung och fosterland. Först efter 4 intervaller började jag inse att det här skulle bli asjobbigt. Och mycket riktigt. Det blev hemskt på slutet. Min fru sms:ade och frågade om allt var okej. Så illa var det. I de sista tre intervallerna var allt mina ben ville att vila och gå och sätta dig framför tvn och äta chips. Men jag tvingade dem att trampa. Efteråt la jag mig i fosterställning på golvet i tjugo minuter.

Om inte det här gör skillnad på Vätternrundan kommer jag skicka in ett formellt klagomål till Zwift.