Jag har inte haft en vettig löpvecka sedan första veckan i november. Smaka på den.

Nu verkar det äntligen, äntligen, äntligen ha vänt efter en sjukdomsperiod som varit av och på i sex veckor. Jag vill poängtera att jag i normala fall försöker känna efter så lite som möjligt. Kanske lite väl lite till och med och har sprungit när det varit tveksamt om det egentligen var hälsosamt. Det har verkligen varit kassa sex veckor. Fråga min fru hur jag blir när jag inte får träna. Det är ingen höjdare för någon av de iblandade.

Löpåret 2016

Det har funnits hopp som försvunnit lika fort som det har kommit. Dessvärre. Jag har trott att jag varit frisk för att dagen efter blivit krasslig igen. Förra veckan började det vända i New York med tre försiktiga löppass bara för att i måndags bli helt utslagen av magsjuka eller matförgiftning. Någonstans där tappade jag hoppet om att springa mer i år. Nästan i alla fall. Men kanske var det bra att bli riktigt sänkt ett par dagar. För nu. Nu känns det, peppar peppar och ta i trä och allt vad det är, som om vi är ute ur skiten.

Eller ja. Vi är ute ur sjukdommarna i alla fall. Skiten har precis börjat. Löppasen i New York och mina två hemma i Ed har varit skit. Jag gissar att det är precis vad man kan förvänta sig efter att inte ha sprunigt mer än ett par tappra kilometer de senaste sex veckorna men ändå. Det är tungt att börja om. Att springa nio kilometer med två ben som känns som betongsuggor. Men det är bara att ta suggorna vid hornen och börja springa igen. Och börja längta efter mjölksyran.