Vi träffades i november. Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Du var hård mot mig. Skällde på mig och var bestämd. Pekade och petade på mina brister. Tryckte på alla mina ömma punkter. Men efter du hade gjort det ett tag så kändes det som vi kom rätt bra överrens. Som att det jag gjorde, gjorde dig glad. Och det du gjorde, gjorde mig glad. Som om vi hittade varandra likt Curt Cobain hittade Courtney Love och som Michael Jackson hittade sin apa samtidigt som han förvisso tappade sin näsa men det behöver vi inte ta upp i det här sammanhanget tycker jag.

Nu har vi i alla fall setts av och till ett tag men jag känner att det är dags att gå vidare nu. Min core har blivit bättre. Min hållning rakare. Min mage plattare. Och framförallt så har min rygg blivit fantastiskt bra. Dags att göra slut med andra ord. Jag hoppas att vi aldrig ses igen även om jag kanske inte tycker direkt illa om dig. Längre.

Kan man skriva så här till sin naprapat eller är det totalt urballat?