Aldrig känner man sig så nyttig som när man springer på lunchen. Man reser sig från sin kontorsstol och redan när man stegar mot toaletten för ombyte känner man sig som en vinnare. Man springer. På lunchen. Det är Instagram-kicken när 150 personer gillar ens bild fast i verkliga livet, på steroider. Egentligen väntar man sig bara att kollegorna unisont ska ställa sig upp och applådera och skrika. ”Han springer på lunchen! Han springer på lunchen! Det är hardcore!”, att en blåsorkester ska spela utanför kontorsdörren och att man ska kunna springa hela Roslagsgatan och dela ut high-fives. Inget annat ger samma kick som att ge intrycket av att få till ett träningspass när andra sitter och vältrar sig i sin matkoma och suckar över att man valde den där feta pizzan från CiaoCiao istället för att ta laxen.

Lunchlöpning får därför fem glada cykelbyxor av fem möjliga.