Bilden symboliserar känslan. Känslan av öststat i november. Den känslan kan få även den mest morgonpigge att vilja ligga kvar under täcket. När klockan ringde imorse funderade jag mer än en gång hur jag skulle kunna dra mig ur dagens träningspass med hedern i behåll men eftersom jag inte kom på någon bra ursäkt så var det bara att bita i det sura och resa sig ur sängen. Och gå ut och ta emot det grådassiga duggregnet i ansiktet. Men det är ju så. När man väl kommit upp ur sängen och ut till tunnelbanan är det inte så illa. Och efter tre löpsteg ihop med Charlotte och Lisa så är livet inte så illa ändå, i alla fall inte tills man börjar med alla övningar.

Onsdagar är teknikonsdagar. Den här Bootcampen är än så länge inte så mycket löpning utan mer teknik och styrka. Sådant där man aldrig gör annars om man tycker om att springa. Idag var det specifikt fokus på spänst. Och jag önskar jag kom ihåg alla övningar men är ni sugna på att träna spänst så gå med i Runday Monday eller köp den där boken jag snackat om tidigare. Det var mycket övningar från den. Och dom kan tillsynes inte verka så jobbiga. Det känns rätt lätt när man står där. Det är inte löpning utan ganska stillastående övningar och man får inte upp något jätteflås. Jag kände mig lite stark måste jag erkänna och koordinerad. Sen skulle vi springa därifrån. Inte snabbt, inte långt utan bara lunka iväg hem till omklädningsrummet. Och det gick nästan inte. Benen ville inte vara med. Benen kändes som dem kan göra efter en flygning över Atlanten där man hamnar med en dregglande affärsman på sin axel och därför inte kan röra sig på 8 timmar och när man sedan går av planet så är benen helt borta precis så kändes det. Risken för träningsvärk imorgon beräknas till 98%.