Jag skulle inte säga att det inte går för det gör det. Det är bara det att det är lite mer av en procedur så här års. Det ska på mamelucker, Windstopper-tights, varma strumpor, underställströja, liten väst, buff, jacka och mössa. Också vantar och skor. Troligtvis hade riddare det enklare att klä på sig och då hade dom ändå oftast hjälp. Sedan när man väl fått på sig allt behöver man alltid kissa. Det slår aldrig fel. Sedan börjar man i bästa fall springa. När ljumma sommarkvällar kan ha något charmig över sig, lite romantisk sådär att man bara vill studsa fram så kan vi väl konstatera att en måndag i januari inte riktigt bär samma charm. Det är mörkt och kallt. I bästa fall kan man låtsas att neonskylten vid Norrtull är en solnedgång men då får man kisa med ögonen och verkligen gå till sitt happy place. Så det är inte det att det inte går – det är bara inte så jätteroligt.

Men det är klart. När man bara möter fem andra löpare påväg hem genom Haga då känner man sig rätt elit. Och då kan det vara värt besväret. Men bara nästan.