Och nej. Jag lät inte ungen löpa. Hon kan knappt gå. Vem tror ni att jag är egentligen? Nog för att jag gillar att träna men att låta henne springa med kändes lite elakt.

Hon åkte vagn.

Nu förhåller det sig som så att barn har en egen vilja. För er som har barn kommer det här inte som en överraskning. För er som inte har barn – så är det. Jag gissar att olika barn har det i olika grader. Vilja alltså. Vi har ett barn med vad det verkar väldigt mycket vilja. Det är oklart vem hon har ärvt det ifrån. Jag vill hävda sin mor medans barnets mor framhåller att den viljan kommer ifrån barnets far. Och så har vi hållt på ungefär sedan hon föddes.

Grejen med den där viljan är att man aldrig riktigt vet vad som väntar en när man ger sig ut på en löptur med löpvagnen. I 95% av fallen infinner sig John Blund men man kan aldrig riktigt veta i förväg om han kommer eller ej. Idag var en sådan dag John Blund inte kom. 10 kilometer på schemat som sagt. Och jag vill tillägga här att när löpvagnen är med så är 10 kilometer mer av ett riktmärke än ett fast mål så att säga. Vi springer på barnets villkor. Och idag var villkoret att vi först skulle gunga. Så det gjorde vi. Sedan kom vi 4 kilometer innan nästa villkor blev att vi skulle stanna och äta mellis. Så det gjorde vi. Efter 7 kilometer var det kaos och panik och vilda protester. Vilket ledde fram till villkoret att vi skulle stanna vid Huvudstas 4-H gård. Så då gjorde vi det. Och hälsade på alla djuren.

Sedan sprang vi hem.

Det här med att springa med barn i löpvagn handlar väldigt mycket om att vara i nuet. Det är bra träning för den viljestarke pappan.