Så kan vi väl sammanfatta den senaste tiden här på bloggen. Ingen see så att säga. Här har varit dött som i Karl XII sarkofag. Bloggen har uppdaterats lika ofta som solen syns på vintern. Sällan alltså. Jag tänker i mitt stilla sinne att jag ska försöka få till en ändring på det eftersom jag faktiskt gillar att blogga och att jag nu ändå varje vecka kommer ut med ett nytt avsnitt om hur det går för mig med min träning mot Vasaloppet 2019. Eller Öppet Spår är det om vi ska vara petiga och det ska vi tydligen eftersom det är många som hela tiden påpekar att jag minsann inte ska åka Vasaloppet utan Öppet Spår. Sträcka som sträcka tänker jag. Och det räknas ju till en klassiker så.

Men! Jag utlovar bot och lite bättring helt enkelt. Om det nu är någon som glädjer sig över det förutom min mamma.

Så vad har egentligen hänt sedan sist? Jag har cyklat runt en sjö. Den näst största i Sverige om vi återigen ska vara petiga och det ska vi väl, antar jag.

Jag har simmat i en älv i Dalarna. Det gick sådär. Och vi återkommer inom en vecka med mer nyheter gällande den där älven förresten.

Och så har jag sprungit (nåja) runt en ö utanför Stockholm. Det gick jättedåligt.

Men som ett resultat utav att det senare gick jättedåligt har jag tagit mig väldigt i kragen och skaffat mig en coach. Som heter Jeff. Så förhoppningsvis innebär det vidriga loppet på Lidingö att jag gör ett bättre Vasa…Öppet Spår. Vi kan alltid hoppas i alla fall.

Utöver det så har jag flugit drönare, ätit lite för mycket chips och rest i jobbet. Ungefär som vanligt alltså. Och skaffat en ny och fräsig kamera. Jag hoppas kunna ta med den på en eller annan skidtur såsmåningom. Ska bara bli lite säkrare på benen först.

Vi säger väl så? Ses snart!