Ibland åker vi hem till min frus föräldrar. Förutom att det då erbjuds sovmorgon (!) så finns det också relativt goda löpmöjligheter i och omkring Lidköping. Lidköping vid Vänern för att vara mer precis. Inte att förväxla med Linköping. Gör man det hamnar man i onåd hos lokalbefolkningen och det vill man inte.

För det mesta är löpningen platt men vill man ha lite omväxling i allt det platta så finns Kinnekulle. Det hörs lite på namnet så att säga. Att det är en kulle alltså. En rätt trivsam kulle att springa på om jag får säga det själv. Att kalla det eldorado är kanske att gå lite väl långt men det finns helt klart goda möjligheter till löpning, det gör det.

Tidigare har jag sprungit en del av Kinnekulleleden. Vilket också är precis som det låter. En led på Kinnekulle. Den är 46 kilometer men eftersom jag inte riktigt är uppe i de självplågarnivåerna i mitt löpande riktigt än har jag sprungit väl valda delar av den. I somras sprang jag tillexempel upp på själva kullen. Vilket var jobbigt. Vilket var poängen.

I söndags testade jag den södra delen av leden. Eftersom jag gillade att cykla förut så kan man sammanfatta det med att den södra delen bjöd på nice single track som mountatinbikecyklisten med lite för dyr cykel och lite för dålig kondis men ändå den rätta attityden skulle säga. Det vill säga att det är en råddjursstig att springa på där det bara får plats en cykel i bredd. Eller en lagom lönnfet löpare i för tighta Craft-kläder. Yours truly.

Själva löpningen då? Den var mycket behaglig. Jag gissar det har mycket att göra med att rysspung-kylan äntligen gett vika för ”nu-jävlar-ska-det-drickas-rosé”-värmen. Det är inte jättesvårt att vara nöjd då.

22 kilometer lyckades jag springa in på det berömda löpkontot. Är du nyfiken på rutten finns den här. Det är förövrigt ett bra ställe att utgå ifrån. Det är mitt på leden och det går att gena dit lätt.

Det blev ingen kebab efteråt men en McFeast på Donken.