Vi bor inte långt ifrån Hagaparken. Det är ett stenkast som min pappa skulle säga och han kastar sten relativt långt. Problemet är bara att vägen till Hagaparken är tråkigare än två tråkiga. Det är öststat möter byggarbetsplats. En byggarbetsplats som aldrig riktigt blir klar och en öststat som skulle må bra av att David Hasselhoff kom och sjöng I’ve been looking for Freedom och visade sin håriga bringa. Och eftersom mitt lokalsinne och min kondition inte samverkat på ett sätt som är gynnsamt för att hitta andra vägar än den här vägen som får klockor att stanna så har det blivit så att jag sprungit den ett par gånger om vi säger så för att riktigt bekanta mig med känslan av hur det var att växa upp i DDR. Det har sina fördelar förstås eftersom jag nu kan connecta med människor ifrån forna DDR på ett sätt som annars inte skulle varit möjligt men ändå.

Men så förra veckan när jag hade lite pang i benen som vi säger i Göteborg så gav jag mig ut på en liten exkursion som jag hade moraliska tvivel över i fyra sekunder. Den innefattade ett kyrkogårdsbesök och mina dubier gällde den moraliska i att springa bland en massa döingar. Men eftersom dom är döda och därför i allra högsta grad inte kan protestera mot det så tänkte jag att det nog skulle vara ok. Dessutom är jag konfirmerad och min syster ska bli präst så jag tänker att hen däruppe inte misstycker heller direkt. Och det var en liten guldgruva. Kyrkogårdar är av naturliga skäl rätt lugna och gröna. Det växer av bara fan på döingar, det är helt uppenbart det. Och via kyrkogården slipper jag öststatskänslan i alla fall påväg hem och hittade dessutom idag en finfin milslinga och springa. Sicka grejer.

Innan maj är slut ska jag klippa den på under 50.