Vi är i Sveriges Texas. Västergötland alltså. Där hillybillys är lika vanliga som bokhyllan med samma namn är i hem lite varstans i världen. Vi är inte här för att spana på hillbillys eller så utan mer för att hälsa på svärisarna som bor här mellan Vänern och Vättern. Väldigt nära den förra för att vara mer precis.

Problemet med att vara här är att det inte kallas schlätta för inte. Det är schlätt. Eller platt som man också kan säga. Plattare än magen på Marcus Schenkenberg. Förvisso finns Kinnekulle men det är just en kulle. Jag behöver berg. Men man tager vad man haver som Kajsa Warg sa och därför begav jag mig ut i skogen tidigare idag. Det finns det gott om här. Skog, åkermark och epa-traktorer. Det är så det jobbas här.

Skogen var också platt men med smal och fin stig att springa på. Det är lite andra muskler som aktiveras när en tvingas springa och se upp för rötter hela tiden. 20 kilometer blev det. Ett lite för kort långpass med andra ord. Innan den här veckan är slut skulle jag vilja ha varit uppe och nosat på 30 kilometer bara för att ha testat på det innan Axa. Och efter den här veckan börjar den stora nedtrappningen. Eller den har väl egentligen redan börjat. Inga hårda intervaller förrän efter Axa är det som gäller nu.

Vi säger väl så?