I sociala medier är det lätt att tro att alla hela tiden har jättelätt för varje löppass, hela tiden. Det är glättiga och glammiga bilder med kommentarer om hur underbart det var och bla bla bla. Jag är skeptisk. Mest för att jag ständigt är åskådare till min egen inre kamp om det är en bra idé att springa eller inte. Kanske är det del av problemet, att jag är åskådare och inte deltagare i den kampen.

Ibland är kampen att överhuvudtaget ta sig ut, ibland är den att följa den tänkta planen. Inte så att man inte får justera planer, I’m all for that men om man som jag har någon form av plan att bli snabbare så är det lämpligt att försöka hålla sig till sin plan. Idag var planen 3×8 minuter och tröskelintervaller och kampen stod om jag skulle göra det eller inte. Det var bitvis en väldigt intensiv debatt som gick ungefär så här.

För intervaller: Du vet att han kommer mår bra av intervallerna efteråt. Han kommer bli snabb. Han kommer bli snyggg.

Emot intervaller: Fast han har ju varit sjuk, det är lite synd om honom och det är fint väder och det är skönt att springa sådär lite lagom slappt och ha det gött också.

För intervaller: Det där kortet drog du hela förra veckan! Han klarar att gå på lite. Han behöver det. Du ser ju hur långsamt det går nu.

Emot intervaller: Men det är sooool.

För intervaller: Nu sätter jag på lite musik så vi kommer i stämning och så får vi den här skiten överstökad.

Emot intervaller går och äter glass.

Ungefär så. Efter mycket om och mycket men så kutade jag 3×8 minuter med 2 minuters vila mellan varven. Det är inte skoj. Men för att göra det roligare så jämförde jag med hur mina tidigare tröskelpass såg ut. Jag ligger ungefär 1 minut och 15 sekunder snabbare jämfört med i januari när jag springer i tröskelfart. Man tackar.