Lika säkert som att Christer Björkman leder melodifestivalen och att Volvos nästa reklamfilm kommer innehålla landskapsbilder över Sverige med en avdammad gammal svensk, klassisk låt, lika säkert är det att måndagar innebär simning med träningsgruppen för min del.

Det är alltid tudelat att gå dit. Man vet att det kommer bli jobbigt. Man vet att man ungefär en tredjedel in i passet kommer ifrågasätta varför man gick det. Man kommer känna sig sämst när armstyrkan och tekniken inte sitter som en keps. Ändå går man dit.

Så jag gjorde det i måndags också.

Långa tröskelintervaller på schemat.

Eller för att prata så folk förstår – långa jävla omgångar simning inte på maxfart men ganska snabbt men med ganska ordentligt vila mellan varje omgång.

Eller för att vara ännu mer precis;

400m

300m

200m

100m

Ganska exakt så.

Inledningsvis gick det fint. Det känns att jag i alla fall börjar nosa på att komma ihåg hur man simmar någotsånär. Inte för att det är bra, alls, men det går i alla fall mer framåt än bakåt och det är onekligen en rörelse i rätt riktning.

Och efteråt är det inte bara gött. Det är grymt gött. Och träningsgruppen är det alltid lika trevligt att träffa. Speciellt i måndags eftersom Sofia hade bakat semlor.