Man skulle kunna tro att vid det här laget så skulle kroppen vara återhämtad och pigg på att springa igen. Det är den inte. Jag tror att kombinationen höjdmeter och möjligtvis en liten infektion i kroppen sätter käppar i hjulet just nu. Sprang 10k igår och det var jobbigare än det brukar. Både mentalt och fysiskt. Egentligen hade jag tänkt att gå direkt på mitt schema inför Lidingöloppet den här veckan och det hade inneburit både intervaller och långpass. De planerna övergas i söndags och det känns fantastiskt bra. Man måste vila lite ibland och jag tror jag kan unna mig det efter tre månader med över 700 kilometers löpning.

Men det ska erkännas att det inte är så lätt att vila längre. Att springa är lite som en drog. Det är beroendeframkallande. Och jag vill påpeka att jag inte får någon ångest av att inte springa eller för den delen äta onyttigt. (Det senare gör jag gärna och har gjort så hela sommaren utan några som helst problem.) Men att snöra på sig löpskorna och dra ut en runda är, i brist på ett bättre ord, gött. Och jag gillar att ha det gött.

Så nu väntar jag lite extra på att få ha det extra gött. Jag hoppas kroppen är tillbaka och med mig på tisdag. Då börjar uppladdningen inför Lidingö.