Jag utlovade en längre rapport från AXA Fjällhalvmaraton so here we go.

Den korta versionen är att det var uppför.

Den lite längre versionen är att det här blev ett litet spontant lopp efter att sommarplaneringen kastats om. Det bestämdes lite hastigt och lustigt att det här skulle göras och det gjordes i samråd med min gode vän David. David och jag har känt varandra sedan vi båda jobbade som skidlärare i Åre back in the days. Och när sommarplaneringen las så inföll det sig så att vi båda var i våra respektive stugor i omnejden vid tiden för loppet. David är förövrigt en sån som kan äta hur mycket som helst utan och att gå upp i vikt och som kan springa milen på 42 minuter utan att träna något. Lite av ett naturfenomen. Nåväl.

I lördagsmorse begav vi oss till starten i Ottsjö. En väldigt liten by mitt i ingenstans men en by som är väldigt, väldigt vacker. Min farmor kommer från bygden och vi har haft stuga där sedan 1963 och Ottsjö har alltid varit vår närmsta badsjö. Eller bad och bad, eftersom sjön håller en konstant temperatur på cirka 5 grader var vi i och badade i cirka tre sekunder men ändå. 

Men nu var vi inte här för att bada. Utanför att springa.

Som alltid var det mycket funderingar om klädval. Kanske lite mer funderingar än vanligt eftersom det fanns en rad obligatoriska klädesplagg. Det slutade för egen del i långbyxor och underställströja med min Haglöfs Lim-jacka över.

Själva starten var inget spektakulärt. Självseedning och speaker som ropade igång oss. Och vi var iväg. Tempot på landsvägen första sträckan var inte högt där vi låg och så här i efterhand skulle vi nog kunnat seedat oss betydligt längre fram. Efter cirka en kilometer på landsväg viker banan upp på grusväg som raskt övergår i stig upp på fjället. Här började folk gå och vi kunde inte göra så mycket annat än att gå också. Visst hade man kunnat springa om men det hade kostat enormt i energi. Återigen en liten seedningsmiss – vi var nog lite starkare än de flesta runt oss och gick förbi en hel del.

Vi knatade på upp mot Petterfjället och väl uppe på toppen löste det upp sig lite och det gick att springa för första gången. Vi drog raskt på tempot. Som ganska snabbt slogs av igen. För nu blev det uppför på riktigt. Mot Hållfjället. Ett enda stort lemmeltåg av folk. Det hade ev. gått att småspringa lite men att knata i raskt tempo kändes effektivare och mer energisparande. Utsikten uppför Hållfjället och uppe på toppen var fantastisk.

Efter toppen blev det nedför – yes tänkte jag! Perfekt att kunna höja tempot lite men ändå spara lite energi. I helvete heller tänkte David, ropade något om att ”det är så gött att springa nedåt” och la det långa benet före det korta. Bara att hänga på. Ett tag hade vi 4:45-tempo nedför. Men bara ett tag. För sen blev det – tada – uppför igen! Upp mot Grofjället. En inte fullt lika brant klättring men tillräckligt om vi säger så.

Ner för Grofjället i lite lugnare tempo och sedan in i skogen där vi innan tänkt att här kommer vi kunna kliva på lite fortare men icke. Det var sankt och lerigt i princip hela biten. Vi fick en bra rygg som vi hängde på tills David knuffade omkull henne vid en spång (sorry igen!). I med lite vätska och chokladboll vid vätskestationen och sedan sista långa, långa klättringen upp till toppen av Välliste.

Uppför igen alltså. Och med besked. Från 17,5 till 22,5 kilometer var det typ bara uppför. Alltså inte ens en liten nedförsbacke nästan. Det var jobbigt. Sedan vände det raskt och blev skitmycket nedför. Där kunde vi återigen lubba på ganska bra för att sedan komma in på banans bästa parti – platt och gött i skogen. Och det gick bra i ungefär 1,5 kilometer. Sedan snubblade jag på en stock. Och fick kramp i vänster ben vilket gjorde att tempot fick dras ned en smula. Från att jag hade varit den som pushat på lite i uppförskörningarna så fick David pusha på sista kilometrarna. I mål kom vi i alla fall. Officiella tiden blev till slut 03:43:54 och placeringen 133 av 286 startande. Med det är jag nöjd – kunde gjort mer taktisk planering i början men hej – vi kom i mål med värdighet! (Kör alltid med det nu Mårten!)

För att sammanfatta det; Herregud så skoj det var. Loppet går i en miljö som ser ut som en kuliss och man ibland får nypa sig själv i armen för att förstå att man inte drömmer utan att det faktiskt finns platser som man kan springa på som är så vackra. Loppet är brutalt utmanande. Det känns verkligen som ett gigantiskt skämt att kalla Lidingöloppet för terränglopp och backigt. Lidingö är som ett stadslopp i jämförelse med det här. Eller för att göra en annan jämförelse – under julimånad så sprang jag 1900 höjdmeter. Det är alltså vad jag totalt skrapade ihop under de 202 kilometrarna jag sprang under julimånad. I lördags sprang jag 1200 höjdmeter på en löprunda. Och visst, jag har inte överdrivit backträningen i juli, det har jag inte men jag har heller inte undvikt den. Det säger något om hur brutalt mycket uppför det är.