Jag förde en intensiv inre dialog med mig själv imorse. Jag hade bestämt maxpuls-test. Jag visste det när jag gick och la mig igår. Jag visste det när jag klev upp imorse. Maxpuls-test är jobbigt. Det visste jag också. Och kroppen också. Så imorse försökte den ena delen av min hjärna övertyga mig om att jag nog var lite sjuk. Att jag nog hade lite ont någonstans och att maxpuls-test är vansinne och att jag borde trycka på snooz och sova en stund till istället. Den andra delen kände av det yttre blogg-trycket. Du måste springa och tänk så skönt att veta sin maxpuls och inte bara gissa!
Det slutade i en kompromiss. Inget test men en löprunda. Lite besviken men å andra sidan så är det kanske bra att inse att morgonlöpning fortfarande är ett stort steg för mig överhuvudtaget och att då lägga in ett sådant test kanske inte var så smart. Det blev i alla fall 7 kilometer i relativt raskt tempo.