Legenden om Ursvik hörde jag redan innan jag flyttade till Solna. Ett område så grönt att stadsbor fick utslag. Trailspår så kuperade att Gunde Svan kräktes vid bara tanken. Längdskidspår som fick näsan att snora igen på Tomas Wassberg. En plats som av Stockholmarna själva beskrivits som urskog i sin renaste form. Ett ställe som antagligen huserar varg, björn och lodjur. Platsen där vildmarken fått härska fritt i årtusenden, långt från förortsbetongen. Inte utan att jag har undvikt att springa dit med andra ord. Men stärkt av Öloppet Sprint sprang jag dit i lördags utan att veta om jag någonsin skulle komma hem igen eller ej. Klassiskt chanstagning helt enkelt. Pulsen steg redan under transporten till Ursvik. Om det hade att göra med vetskapen om vad som väntade eller bara det faktum att det var rätt backigt har inte forskarna ännu lyckats klargöra men att den steg det står klart.
Landskapet bredde ut sig framför mig. En klassisk tidtagningsstuga vittnade om att mången hårda bataljer utkämpats här och tittade man noga kunde man se både gammalt snor och blod som blivit klar efter klassiska batlajer i Ursviks urskog. Till min förvåning lekte barn alldeles i skogskanten, helt omedvetna om de faror som en urskog för med sig. Pulsen steg ett par slag till när jag bestämde mig för att köra 7-km slingan som raskt vek av från det i sammanhanget något tryggare el-ljusspåret. Lagom kuperat ledde det mig allt djupare in i skogen. I fjärran hördes det avlägsna mullret av den trygga staden. Jag skulle bort ifrån det. Skyltar med varningstext hängde i skogen. För sprängning. Tydligen är det så man motar bort vilda djur Stockholms-style. En rejäl laddning kan hålla borta det vilda djuren i flera timmar. Vid Överjärva gård syntes tydliga spår från något.
Genom lövskogen nådde jag en viadukt. Och där! Mitt när jag var som mest tappad, som mest långt från civilisationen som det möjligtvis går att vara såg jag det. Avlägset i ögonvrån närmade det sig strax till vänster om mig. I en hastighet omkring 60-70/km kom det rakt emot mig på en viadukt. Fram dundrandes med siktet rakt på mig. Jag ökade takten för allt jag var värd. Det passerade strax bakom mig och fortsatte till Kista. Tunnelbanan alltså. Som går rakt igenom Ursvik.
Sedan sprang jag hem.
