Det har tagit ett par dagar att smälta det hela och acceptera det faktum att Bootcampet med Runday och ConCor CrossFit är över. Men det är det. Och det är dags för utvärdering. En utvärdering som egentligen startade redan i onsdags när vi gjorde om de tester vi inledde hela Bootcampet med. Vi kan börja i testerna, det är ju i mångt och mycket utfallet av Bootcampet oavsett vad jag tycker om det.

Första rundan tester bestod av:

Antal squats under 45 sekunder
Antal armhävningar under 45 sekunder
Hålla Hollow Rock – position så länge som möjligt, max 2 min.

Jag sa ju att det fanns förbättringspotential.

Testerna ute bestod av:
400m lagom kuperat så snabbt som möjligt.
200m löpning följt av 30 squats, 20 armhävningar och 10 mountainclimbers – max antal under 10 min.

Jag vill föra till protokollet att jag gjorde för många mountainclimbers i onsdags och således egentligen har en högre siffra men ändå. Ni ser ju förbättringen.

I ärlighetens namn trodde jag inte att det hänt särskilt mycket. Det har ändå ”bara” pågått i lite drygt sex veckor och jag har inte känt någon direkt revolution hända i kroppen. Men likväl. Testerna talar sitt tydliga språk.

Så vad tycker jag då om konceptet Bootcamp? Jag älskar det.

Och då ska vi komma ihåg att jag är en lite lönnfet kille på snart 30 år som hatar att gå upp på morgonen. Eller hatade att gå upp på morgonen. Det har varit helt ok att gå upp 05.40 under den här tiden. Eller ja, ok kanske är att ta i men drägligt i alla fall. Allt har handlat om planering. Vi snackar planering på en nivå som skulle få tyska byråkrater att bli alldeles gråtmilda. Med kirurgisk precision har mina träningskläder legat utlagda för att jag likt en vessla ska kunna glida i dem och sedan snabbt springa till tunnelbanan. Motivationen av att gå upp har stärkts av att man är en grupp. En bra grupp dessutom. När jag gick på mellanstadiet fick jag lära mig av vår hippie-kurator att grupptryck är dåligt. En kvalificerad gissning är att min lite konstige kurator aldrig varit med på ett Bootcamp. Här har grupptrycket varit en positiv kraft. I alla fall för mig. Det är svårare att ligga kvar i sängen när man vet att andra går upp.

Jag var innan det hela drog igång oerhört nervös inför nivån på Bootcampet. Jag menar med att när en av coacherna springer maraton på 2.32 så är det lätt att bli en smula kissenödig inför nivån på träningspassen. Men passen har varit smart upplagda och du har hela tiden själv lite kunnat bestämma nivå men samtidigt pushat dig den där lilla extra biten, ivrigt påhejad av Lisa, Charlotte och Calvin på ett sätt som skulle få fänrik Persson att skina upp som en sol.

Värsta passet var utan tvekan backpasset. Det kvalar in på topp tio jobbigaste träningspass i livet. Kanske till och med topp tre. Ett tag under det träningspasset verkade det mer lockande att svimma än att springa upp för den jävla backen en gång till.

Trots det har jag varit väldigt, väldigt nära att signa upp mig på nästa omgång av Bootcampet och den enda anledningen till att jag inte gjort det är att jag måste böra simma. Öloppet kommer allt närmare och närmare och med tanke på att jag just nu mer sjunker än tar mig framåt när jag hoppar i en bassäng gör mig en smula stressad.
Men om jag inte sjunker den 2 augusti så tänker jag utan tvekan köra Bootcamp i höst igen!