Peppade för löppass hela dagen igår. (Läs åt rester från 30-årskalaset dagen innan.) K lurade iväg mig upp till något som heter Råda och som ligger väldigt mycket på landet. Vackert förvisso men väldigt mycket på landet. Vi pratade i fredags om att det var ett fint löpspår med en jobbig backe i slutet. Jag lufsade iväg längs spåret och tänkte egentligen springa lite lugnt runt. Min vana trogen så att säga. Jag ser mig inte riktigt som en fartfantom riktigt än. Men precis innan jag stack iväg kom det en herre modell äldre som kutade förbi mig. Honom ska jag om tänkte jag i mitt stilla och inte så tävlingsinriktade sinne. Ty sådan är min natur. Stillsam och lugn. Eller hur det nu var. Sagt och gjort. Jag tog rygg på gubbfan.

Hans löpstil påminde lite om mannen med älgaklivet jag tog rygg på häromveckan. Likt en gasell sprang han iväg i skogen. Och vi snackar om en gubbe som så att säga tog körkort innan det blev högertrafik. Som har troligtvis har tydliga minnen av månlandningen och som var sponsrad av Fonus. (Okej, jag hittade kanske på det. Det stod inte uttryckligen Fonus på honom men han kunde mycket väl varit det.)

Han låg 600m före mig när vi startade. Jag sprang. Han sprang. Jag sprang lite fortare. Vågade inte titta på pulsklockans tidsdel förrän efter 3km-märket dök upp. Då märkte jag det. Fonusmannen drog upp mitt tempo mot under 50 minuter över 10k. Jag var osäker på om jag skulle orka det här tempot över 10k men YOLO tänkte jag och kutade vidare. Fonusmannen kom allt närmare. Vid ett kalhygge där spåret gjorde en lite rundel möte jag hans ansikte. Han såg harmonisk ut. Som han inte alls förstod att han var inblandad i en våldsam kamp. Efter 6km hörde jag hans ålderdomliga fötter rassla i gruset. Strax efter passerade jag honom. Knöt näven (inte åt hans håll såklart) men sa ändå ett trevligt och glatt hej. Jag har lärt mig att det är så man gör på landet. Jag skulle vilja säga att jag flög fram de sista tre kilometrarna. Efter att Fonusmannen passerats kände jag att det skulle gå vägen. Men de sista tre kilometrarna var en plåga. Med en lång, lång, lång, lång uppförsbacke. Fonusmannen kom in i mitt blickfång. Han får inte passera var min enda tanke. Han får inte passera. Jag tryckte på. Gruset sprätte om mina klena anklar. Pulsklockan skenade och ville aldrig riktigt slå över till 10k. 9.65. 9.75.

Till slut slog den om.

10.01. – 49.20.68.

Men framförallt – Fonusmannen var besegrad.