Smackade på intervaller idag. De alltid lika klassiska 4×4-intervallerna för att vara mer specifik. Intervallerna vi alla älskar att hata. Intervallerna där frenetiskt flåsande är ett bra tecken på att arbetsbelastningen ligger på rätt nivå.

Ni som är trogna följare har fått genomlida både en och tre texter där jag beskriver mer ingående hur jobbigt det är och exakt hur jag gör när jag springer intervallerna så vi lämnar de detaljerna ute ur dagens blogginlägg och konstaterar istället att det gick ganska bra att trycka på idag.

Efter dagar där kroppen inte riktigt varit med på noterna så börjar den så sakta dansa efter min pipa som Bob Hund så ofta sjunger. Hade löpvagnen med mig och att kunna trycka på i mellan 4-4:10-tempo med den får ses som ett ganska gott tecken på att kroppen är mer med i matchen.

Nu väntar en helg i Härnösand. Min syster ska prästvigas men det ska nog gå att klämma in ett löppass mellan alla psalmere och halleluja också.