När jag var liten ville jag bli kabinbaneförare. Den enkla anledningen till det var att jag tyckte det såg så otroligt ballt ut att köra den där lilla korgen upp på det stora berget.

Vi spenderade, och spenderar, fortfarande mycket tid i och kring Åre i min familj. Min farmor växte upp i grannbyn och även om hon av någon outgrundlig (men tursam!) anledning flyttade ifrån Jämtland till Göteborg där min farfar nästan höll på att köra över henne så har både jag och mina syskon i olika omgångar bott i Åre.

Det är lika nostalgiskt att rulla över länsgränsen fortfarande. Känslan från när vi var barn och skulle åka upp hänger fortfarande kvar. Fjällvandringar, skidåkning, våfflor hos moster Mia och farfar som snickrade på vår stuga.

Vår stuga i Jämtlandsfjällen är kanske det bästa stället i hela Sverige. Så fort vi är där blir man aktiv. Det går inte att sitta still i den. Inte bara kan man åka skidor och gå på fjället, det är alltid något som ska ordnar. Alltid något som ska snickars. Alltid något som ska målas. Alltid något.

Just nu funderar vi mycket på att bygga ut stugan. Eller bygga ett Attefalls-hus. Med stora fönster. Så fjällvärlden kommer ännu närmare. Vilket leder oss in i en djungel. Först ska man välja hus. Sedan ska man välja fönster. Vi har kikat runt rätt mycket och fastnat för Kronfönster. Kronfösnter har inte bara vinterisolerade fönster utan är också smålänningar. Vi vet alla vad smålänningar värdesätter. Sparsamhet. Vilket innebär lägre pris för mig. Vilket innebär fler resor till stugan.

Att få bygga vidare på historien och föra den vidare till nästa generation känns, i brist på bättre ord, mäktigt. Och ja, jag blev aldrig kabinbaneförare men jag blev skidlärare i sex år. Det var väl nära nog?