Vi har åkt till Dalsland. Sveriges Texas. Landskapet i princip alla glömde. Vilket är synd. Det är vackert här. Löpningen utmärkt. Och dessutom råkar mina föräldrar bo här. Vilket innebär att man får efterrätt till varje måltid.

I ett försöka att ändå bibehålla någon form av form (hehe) sprang jag backintervaller igår.

Om man vill vara snäll kan man säga att det var ett tappert försök och att jag gjorde så gott jag kunde. Skulle man vilja vara lite elakare kan man säga att jag sög på att springa intervaller i backe. Vilket kanske inte är så konstigt. Jag har försökt undvika backar som moderater försöker undvika skatter. När man i princip varje löppass skjuter 20 kilo framför sig så är det inte superfestligt att springa i backar.

Vi kan väl säga att det märktes.

Jag sprang i det som i folkmun kallas Karl XII-arenan eftersom Karl XII i princip är den enda kändis som varit i Ed en längre tid. Efter att han hade varit där gick han och dog i Halden. Det ville man dramatisera på det glada 90-talet och hade Karl XII-spel varje år. En utomhus arena helt enkelt. Som en amfi-teater vid vattnet. Med bra kanter att srpinga upp för. Oändliga varianter på långa uppförsbackar. Ett eldorado för blodsmak i munnen och kräk-känningar.

Värmde upp i femton minuter. So far so good. Det kan jag. Sedan skulle jag springa 4 intervaller uppför en 100 meter lång backe. Joggvila ned. Det gick bra första vändan. Från andra vändan hade jag blodsmak i munnen och funderade på att sluta med löpning helt. Men jag tryckte mig upp två vändor till. Tog en 5 min löp-paus och försökte igonerar det faktum att mina ben protesterade vilt och helst ville åka hem och äta chips. Sen gjorde jag fyra vändor till uppför en annan 100m-backe. Efter det var det nära att jag tackade för mig och att lunchen åkte jojo i halsen så att säga.

Totalt fick jag ihop 308 meter. Det är bara 1792 meter mindre än Axa Fjällmaraton. Vi kan väl säga att jag behöver köra fler backintervalls-pass.