Vi är sällan ute och motionerar på helgerna. Löpvagnen, bebisen och jag alltså. Så sällan att jag nästan glömt bort hur hysteriskt mycket folk det flockas kring det klassiska promenadstråken. Man kan säga att promenadstråken på helgen är för vanligt folk vad Ica Maxi är för pensionärerna på vardagarna. The place to go. Eftersom barnets mamma och tillika min bättre hälft som hon så skojigt ibland kallas (Höhö, inte kul alls.) är på möhippa i helgen fick vi roa oss bäst vi ville. Vi sprang.

Inte var det heller enbart loja lördagsflanörer ute igår heller. Det var givetvis andra löpmachocister ute och navigerade runt Råstasjön. Och om minnet sviktar på hur mycket folk det kan vara ute en lördag så minns jag desto bättre hur otroligt roligt det är att springa om andra löpare med löpvagnen. Och jag och mina ben hade en bra dag på jobbet igår dessutom. (Runt 4:45-5:00 min-tempo i ganska lugn distansfart, tackar som frågar.)

Nu är det inte alla som det är roligt och springa förbi men det finns en typ som är lite extra roligt att varva. Tävlingsskallarna. Vinnarna. Kalla dem vad du vill. De är kittade. De är taggade. De kör gärna intervaller. Sprang förbi fyra klockrena exemplar igår. En av dem stönade (!) när jag sprang förbi och försökte hänga på. En annan körde intervaller, pausade när jag sprang förbi. Kutade ikapp och förbi mig bara för att slå av på takten 100 meter längre fram (vem gör så?) så jag kunde springa förbi honom igen. Ett annat par utbrast ”kom igen nu, vi blir omsprungna av en barnvagn”.

Jag tror jag ska rasta löpvagnen mer på helgerna.