Arena Run – årets första tävling är avklarad! Lite halv-spontant blev det Arena Run som fick inleda 2016 års tävlingsäsong. Nu låter det som om jag har ett fullspäckat tävlingsschema i år och det har jag inte. Men det låter ju ballt att en tävling fått inleda säsongen. Vill jag ta i från tårna kan jag dessutom säga att jag var sponsrad (alltså det var Spotify som betalade min plats, inte jag själv).
Men Arena Run då. Petter med kompisar som står bakom. Ett sk. OCR-race. På pappret inte helt olikt Thoughest (minus lera och kyla). Jag förväntade mig att liksom på Toughest skulle det vara pintjock med pumpade CrossFit-människor som gärna gick runt i bar överkropp och flexade discomusklerna. Jag blev inte besviken om vi säger så.
Konceptet för Arena Run var springa runt på Friends och ta sig över en lagom mängd hinder. För en annan som hellre springer långt än springer kort med hinder är det svårt att lägga upp någon strategi för ett lopp som det här. Så jag la ribban på att ”inte bli skadad”. Det känndes som en bra ribba.
Arena Run – banan
Vi tutades iväg från startfållan och skumpade strax över ett par av de första hindrena innan vi leddes in i Friends katakomber. Verkligen katakomber. Det var ändlösa korridorer av betong. Inte så lite trappor följt av ännu mer betongkorridor innan det var dags för hinderzon 2. Som sagt, inga monsterhinder utan det var relativt enkelt att flyta över de flesta. Ännu mer trappor och ännu mer betongkorridor. Ner till zon 3. Banans jobbigaste del. Höbalar och traktordäck. Lite som en löprunda på landet fast i stan. Och ingen koskit. Det uppskattades. Ännu mer trappor och ännu mer korridorer, high-five med Petter och sen lite mer betongkorridor innan sista och zonen. Snabbt igenom den och upp på målrampen.
Känslan då? Jobbigare än jag trodde. Borde värmt upp mer. Pulsen tok-rusade med en gång och plockade aldrig ner den riktigt. Maxade ut på 195 upp för målrampen. Snittade 181 vilket är ett slag över min tröskelpuls (!). Så en lagom ansträngande bana så att säga…. Inga skador och en tid på 27:34 får anses som godkänt.
Till sist – var det skoj? Ja! Skitskoj! Väl arrangerat och bra logistik kring eventet också. Sådan är alltid viktigt. Och det är ett grymt event att göra ihop som företag. Men som tävling och typ träningsmål är OCR inte alls min grej. Kanske om jag får en knäpp och börjar jobba på discomusklerna men om det händer hoppas jag någon ger mig en lavett och skäller på mig. Vem tar på sig det?
One Comment
Pingback:
februari 22, 2016 at 7:16 e m