Den senaste tiden har jag varit läskigt träningspeppad på ett nästan obehagligt sätt. Gått och längtat lite i smyg på nästa träningspass. Fingrat på min GPS-klocka som vore jag Gollum. Fört träningsdagbok. Planerat in i kalendern hur jag ska kunna maximera löpning och simning. Tagit med mig löpkläder på konferens. Kort sagt bettet mig på ett för mig helt främmande sätt.
Imorse gick det över.
På min minituöst planerade schema: Simning. Jag ville verkligen inte gå att simma imorse. Och jag gjorde upp ett par rationella skäl till varför det troligtvis var en ungefär lika dåliga ide att simma som det var för Anna Books låtförfattare att skicka in en redan spelad låt till melodifestivalen. Ursäkterna var i tur och ordning;
- Jag är nog lite sjuk. (Nej)
- Jag ska springa Arena Run imorgon jag borde vila. (Det är en ploj-grej med jobbet och jag kommer inte vinna.)
- Det är långt till simhallen. (Det tar exakt 12 minuter att gå. Mätte imorse. Igen)
- Det kommer nog vara mycket folk. (Det är det nästan aldrig på fredagar)
Efter visst överläggande med mig själv gick jag dit. Som kompromiss kom mina själv och jag överrens om att vi inte behövde simma vare sig snabbt eller särskilt långt och att om allt kändes värdelöst i vattnet så kan man gå upp.
Simhallen i Sundbyberg var i princip tom. Sånär på ett par pensionärer i motionsbanan. Två crawlbanor. Inte en kotte i sikte som gjorde anspråk på dem. Jag tvingade mig igenom 1000 meter. Sen gick jag upp.
