Ofta är den här bloggen lätt ironiserande över det mesta som har med träning att göra. Generellt sett så tycker jag att det behövs bland landets träningsbloggar. Någon som inte tar träning eller sig själv på så blodigt allvar. Det är verkligen min ambition i alla fall. 
Men att ironisera över löpning en sommarkväll som igår går liksom inte. Kvällen förtjänar något mer. Att snöra på sig skorna 22.14 för att ge sig ut i byn man växte upp i går inte att skoja bort. Att börja följa vägar, stigar och spår som skulle kunna springas med förbundna ögon. Att springa förbi och längs med platser som alla har sin historia. Badplatsen där vi hängde varje sommar. Hopptornet där de riktigt modiga klev upp på räcket för att få en extra meter att hoppa ifrån. Skolgården där vi alltid spelade King på rasterna. Dungen bakom musikskolan där det coola tjejerna i 9A gick och rökte. Stallbacken där alla discon var och där man så intensivt hoppades på att få dansa tryckare. Gångvägen hem från skolan förbi Tobbes hus. Förbi gymnasiet Utsikten där det kom folk utomsocknes och som därför var exotiska på mer än ett sätt.
Den vettige hade väl antagligen promenerat runt men jag måste säga att snöra på sig skorna och springa sent en sommarkväll är, i brist på bättre ord, magiskt. Ensam. Utan musik. 11 kilometer rätt in i uppväxten.