Jag vet. Det är inte världsrekord. Eller svenskt rekord. Eller antagligen inte ens jättesnabbt för flera av er som läser den här bloggen. Men. För mig är det jättesnabbt. Så snabbt att jag bara sprungit snabbare två gånger i hela mitt liv på distansen. Och de gångerna ligger mer än tio år bakåt i tiden under tiden jag hade gröna kläder och AK5an aldrig längre än 50cm ifrån mig.

Så för mig är det här snabbt.

Jag hade inte en tanke på att springa fort idag egentligen. Tog en cykeltur med min svåger tidigare idag. En i mina ögon ganska lugn sådan förvisso men ändå. Men så var vädret så bra och benen lite löpsugna så jag tänkte ta en kort tur på 5-6 kilometer bara. Tänkte gå lugnt första kilometern och sedan försöka ligga på min intervallfart i 5 kilometer för att se vad benen tyckte om det. Så jag tryckte på lite. Och benen svarade som voro de laddade med raketbränsle. Pang. Pang. Pang. I varje steg. När jag kom hemåt och tittade på klockan insåg jag att om jag bara kutar 4 kilometer till i det här tempot så slår jag till på en skaplig 10k-tid. Måste testa.

In på en singeltrack i skogen. Höll på att tappa bort mig. Snårigt. Svårt med tempot. Ut på landsvägen ett stycke och in på 2,5 kilometers spåret. Pang. Pang. Pang. Fortfarande bra tryck i pickadolerna. 2 kilometer till 10k. Benen fortfarande pigga. Klarar vi en växel till? Näst sista kilometern på 4:14. Sista kilometern gick på 4:04.

Nämen upp med tempot på Spotify Running och ut och sätta 10-års bästa på milen. En bra fredag.

Tilläggas ska att det här var platta, platta 10 kilometer. Men ändå. Nöjd.