Igår var det dags för säsongens sista simpass ihop med Medley. Stärkt av att jag faktiskt överlevde helgens swimrun så kände jag mig inte fullt lika värdelös igår som tidigare. Börjar hitta trycket i vattnet med våtdräkt på även om det såklart finns cirka tre miljoner detaljer jag kan förbättra fortfarande. Och jämför jag mig andra så är jag förstås inte alls speciellt bra. Men. Min mamma har lärt mig att jag duger som jag är. Och den senaste tiden har jag varit lite dålig på att påminna mig om att för mindre än ett år sedan var jag helt värdelös på att crawla. Alltså helt värdelös. Det såg ut som om jag var i akut behov av hjälp när jag simmade. Det var armar och ben högt och lågt. Andas gjorde jag knappt och när jag gjorde det var det 50-50 i intaget av vatten och luft. Det var som i Game of Thrones där vattnet var the Lannisters och jag var Starks. Och vi vet alla hur det går för Starks. Åt helvete. Eller för att dra en klassisk vits. Jag var klockan som går och går men aldrig kommer till kaklet.
Men. Nu simmar jag i alla fall med en teknik som stundtals är helt ok i alla fall. Så det tar sig sakta men säkert. Med betoning på sakta. Jag behöver enligt simfröken fortfarande ligga kvar lite längre i simtaget och inte veva så frenetiskt. Inte så lätt när man slåss mot Lannisters.
