Om jag skulle göra en lista över topp tre tråkiga saker i livet är den inte helt omöjligt att springa på löpband skulle bryta sig in på en pallplacering. Jag menar hade naturen eller fröken Gud velat att vi skulle ha löpband så hade det givetvis funnits löpband redan från början. Gjorde det det? Nä precis.

Men å andra sidan bodde vi enligt en del forskare vid berömda universitet inte såhär långt norrut i början heller. Och såhär långt norrut så är det som bekant inte den mest poppiga årstiden för att löpa just nu. Visst går det och jag är den förste att slänga på mig broddarna och ge mig ut i nysnön men eftersom nysnö i Stockholm är lika sällsynt som bilar av årsmodell 2013 och framåt på crusingen i Västerås så är det helt enkelt så att det inte alltid är så trivsamt att släpa sig runt i slasket.

Enter the löpband.

Istället för att gå på det beprövade konceptet låtsas som om man springer ute och lyssna på valfri podcast (läs Maratonpodden) samtidigt som man sakta (för sakta) ser kilometrarna stiga på led-displayen så testade jag ett för mig ny grej idag. Cardio Club. Eller konditionsträningsklubben som det skulle heta hemma i Dalsland.

Jag tror tanken var att man skulle ha pulsmätare på sig men eftersom jag var löjligt sen till klassen så missade jag det. Och dessutom funkade ändå inte tekniken. Själva passet gick ut på att springa löpband, cykla spinningcykel eller stå i en läskig maskin med både ett slags pedaler och handtag. Valde inte den senare om vi säger så.

Själva passet var trevligt och i ärlighetens namn betydligt trevligare än att själv stå på löpbandet och hetsa kilometer. (Även om jag saknade Maratonpodden i öronen.)

Cardio Club får fyra av fem svettiga sportstrumpor.