Bloggen har haft hicka de senaste dagarna och jag har inte kunnat skriva riktigt som jag vill.

I måndags sprang jag runt Råstasjön först 6,4 km och sedan 20 sekunders intervall. Jag vet inte om jag borde genomgå någon form av sinnesundersökning men varje gång jag tar i lite extra när jag springer så tänker jag på Titanic. Och då menar jag filmen och inte själva fartyget. Eller ja, fartyget är såklart med i filmen men det är inte primärt fartyget jag tänker på utan då filmen som sagt.

Fartyget lägger ut ifrån hamn. Tuffar ut till sjöss. Han skäggige kapten kommer ut på bryggan. Ser märkbart nöjd ut. Man märker att det här är en riktigt kapten. En kapten av den gamla skolan. En kapten som inte ens skulle tänka tanken på att ”göra en Costa Concordia” så att säga. En förtroendeingivande man men samtidigt ändå rätt trevlig. Säkert bra på historier. Han stegar ut där och beordrar fartyget full fart framåt och säger lite ”Yada yada” och sedan”Lets stretch her legs”.

Jag föreställer mig det när jag springer intervall. Att den skäggige säger det till mig. Bilden av den skäggige och troligtvis inte alls sportige kapten blir sinnesbilden för när jag ska ta i. Som att han beordrar mig i full fart framåt. Ibland skulle jag vilja veta vad som gick snett med min hjärna.

Löptur i Malmö idag också. Ingen skäggig kapten med på löpturen utan bara tre trevliga kollegor.