Morgonlöpning har inte varit min grej. Jag är allergisk mot att gå upp tidigt. Men imorse stegade jag upp och snörade på mig löpskorna och släpade mig ut genom ytterdörren. Det är inte så tokigt när man väl kommer ut.

Strax efter Råsundavägen hörde jag honom. Han trodde jag skulle bli ett lätt byte. Såg min sömniga löpsteg och tänkte väl att honom ska jag spurta ner. I klubbdress. Troligtvis ett division 3-lag med hyfsade ambitioner. Han i 35-års åldern som säkerligen sett sina bästa dagar vad gäller fysisk prestation men som psykiskt fortfarande presterar i sin egen värld som en 23-åring. Troligtvis en kille som när Fredrik Ljungberg var stor också färgade sitt hår lite lätt rött och hade sönderklippta jeans. Som inte hade några problem med att få tjejer och som lite casual sådär drog runt i Intersport-tofflor på beachen samtidigt som han visade upp sitt sex pack. Själv var jag estet. Vi åtnjöt inte riktigt samma status.

Längs Råstasjön kröp han närmare. Jag hade ingen ambition om att bli omsprungen. Det var inte en sådan morgon. Snett bakom till höger låg han och jag skymtade honom i ögonvrån. Han blev nog lite förbannad eftersom när han precis var påväg att springa om mig ökade jag farten, inte speciellt mycket men bara lite, lite så att han inte gick om. I en liten uppförsbacke på 20-30 meter tryckte jag ifrån ordentligt och skapade en lucka. Jag har aldrig hört en löpare sucka så ljudligt. Vid bortre änden hade jag ett tiotal meters försprång. Sprang lätt och glatt tillbaka mot asfalten.

Upp mot Råsundavägen är det en liten backe. Den är inte brant men rätt lång. ”Nu ska du få, fotbollskillejävel” tänkte jag och drog på. Han hade inte en suck. Estetensrevansch.