Det är bara att konstatera att man har humana bloggläsare. Jag är tacksam för det. Det senaste inlägget fick inte direkt Facebooks-servrar att crasha om man säger så. En modest ökning av följare vilket gör den här veckan så mycket behagligare.

Hur förra veckan gick träningsmässigt? Mycket bra, tackar som frågar.

Igår försökte jag som le grande finale på veckan  att springa milen i Skatås. Benen kändes som om någon hade spänt fast en ukrainsk kulstötare vid varje ben. Så där sprang vi på. Mina ukrainare och jag. Och hålla i sig, det fick dom. Vi sprang ikapp en kille. Eller ikapp. Han lunkade fram i spåret. Ukrainarna fick vittring. Kramade lite extra hårt och hånade mig till att springa lite snabbare. Då ökade fanskapet framför. Vad är det för jävla stil? Man behöver inte vara konspiratorisk lagd för att se att han helt klart har läst min tidigare blogginlägg om mannen med älgaklivet och gubbfan och efter det bestämt sig för att visa mig en läxa. Han lockade mig in i att tro att han skulle lunka på för att precis när jag är ikapp dra på i ett tempo utav gudsnåde.  Sedan följdes vi åt. Fram till sista backen. Då nöp vänster-Ukrainaren mig jättehårt i vaden så jag fick kramp. Så fick jag släppa pojkvaskern framför mig. Nederlag. Skyller allt på Ukraina. Ett skitland det är vad det är. Det har jag alltid sagt.