Alla hårt tränande atleter vet att acklimatisering är A och O. Det är därför i princip alla OS-atleter redan varit i Rio. Det är därför svenska landslaget i fotboll åker till arenor och tränar år i förväg. Det är därför skidlandslaget låser in sig i syrgas-tält innan träningar på höghöjd. Och det är därför Johannes gav sig ut på dagens löprunda. En enkel och lätt sådan. Men ändå med lite stigning. Ett sista kort kort kort intervallpass för att smaka på lite fart så inte kroppen helt plötsligt glömmer bort hur det känns. Det ska tydligen vara bra säger dom som vet. Principen för passet är enkel; 2 minuter i lite raskare tempo – 2 minuter skitlångsamt. Upprepa åtta gånger = voilá.

Vi ska upp här.

Rutt: Stugan anno 1963 – Trillevallen. Det går inte att skoja bort den löpsträckan. Inte för att den är jobbigt även om det är 150 meters stigning över 3,5 kilometer men utanför att det är vackert på ett sätt som nästan är olagligt. Att vi ska gå i mål på efter att ha varit på toppen av Välliste är både gött och ångest framkallande. Gött för att det är vackert och att jag härjat i trakterna sedan jag var en väldigt väldigt liten palt – ångest för att det milt sagt kommer bli skitjobbigt att ta sig upp.