156 dagar kvar. Tills det av någon märklig anledning ska cyklas runt Sveriges näst största sjö. Emellanåt frågar jag mig själv varför jag har betalat dyra pengar för att göra det. Ganska ofta för att vara mer specifik. Men. En klassiker känns som en sak ”som ska göras” om man med någon form av värdighet ska kalla sig konditionsmotionär i det avlånga land som Sverige är. Jag vet att det bara är i mitt huvud som det där är något som ska göras men det är å andra sidan mitt huvud och det här är min blogg så jag antar att det är okej.
Att det är 156 dagar kvar innebär också att jag tvingas flytta lite fokus från det som jag tidigare lutat mig tillbaka mot som min huvudsakliga träningsform – löpningen och justera om till att blir mer cykelfokuserad. Anse dig själv varnad nu om du tänker följa den här bloggen. Kom inte i maj och var besviken på att löpningen har uteblivit så att säga. För fokus kommer bli cykling. Min stjärt kräver helt enkelt att det blir fokus eftersom den redan nu efter cirka 50 minuter tycker att det här med cyklande är en dålig idé. En riktigt dålig idé till och med. Och 50 minuter tar mig väl ungefär 1/10 av Vätternrundan med lite tur och medvind och eftersom det då är 9/10 kvar och vi kan väl konstatera att om Vätternrundan hade varit idag så hade mina bakre delar inte åkt med hela varvet.
Så det är tur att det är just 156 dagar kvar eftersom det känns som en rimlig tid att förbereda baken på vad som komma skall.
